Församlingshistoria

Tiden före 1880

För 100 år sedan var det i Stora Mellösa som flerstädes i vårt land fattigt och torftigt. "I ett Mellösahem är lyx nästan obekant", skriver en hävdatecknare. "Dryckenskapen var ej så allmiin, men det förekom berusningar

vid gästabuden. De gamla bruken och sederna hölls i helgd. Kiirleken till hembygden var fast rotad. En språksam resande skröt för sin skjutsbonde över hur bra det var i England. Tillfrågad om sin mening

svarade skjutsbonden: "Men Gu' vet! Dä ä fälle lickst här i Niirke."


Bostäderna var vanligtvis enkla med "stuga" och kök på nedre botten och kammare en trappa upp.  Soldattorpen byggdes i samma stil men något mindre. Efter sjösänkningen växte välståndet. Nya bostäder fick större utrymmen och annan stil. I andligt hänseende var Svenska Kyrkan och dess gudstjänster det dominerande. Mycket berodde på vilka präster som hade sin tjänst där. Fria andliga rörelser i vårt land

sträckte sitt inflytande även till St. Mellösa. En sådan rörelse var bl.a. Roparrörelsen, en sällsam folkrörelse

som var särskilt stark i södra och västra Närke samt Västergötland. Andra sådana var Herrnhutismen,

Metodismen m fl.


Säkert betydde O.G. Hedengren på Riseberga mycket för väckelsen i Närke och grannprovinserna. Han

hade levande gemenskap med Scott och Rosenius. Särskilt betydde det att församlingstanken slog igenom i Riseberga. Där fanns den kristna friförsamlingen. Och en gemenskap uppstod med trosfränder i församlingar i Närke och Värmland, som i själva verket var ett "Missionsförbund" innan Svenska Missionsförbundet bildades (1878). Gudfruktiga präster A.P. Falk i Kumla och G.W. Mtintzing, predikanten C.J. Nyvall betydde

mycket här.


År 1847 bitdades en missionsförening på biblisk grund och utan människostadgar i Stora Mellösa. De flesta

och säkerligen inflytelserikaste av medlemmarna följde 1859 J. Palmqvist och slöt sig till baptistförsam-lingen. Vad som skedde med de övriga har vi inga historiska uppgifter om. Men det fanns åtskilliga som ej följde med. Den kongregationalistiska (självbestämmande) församlingssynen fortlevde.


Två av de fyra som bildade Stora Mellösa Missionsförsamling, var från Göksholm, och en av dem blev föreståndare för församlingen. Var det månne så, att en grupp troende i Göksholm ej var så engagerade i vad

som skedde mitt i socknen, och av den anledningen levde kvar i Missionsföreningens anda? Skärtorsdagen 1880, således 21 år efter baptistförsamlingens bildande, bildades Stora Mellösa friförsamling på samma grund som kunde skönjas i bildandet av Missionsföreningen år 1847.


1880-talet

1880 Skätorsdagen den26 mars, beslöt fyra vänner att bilda den som nu kallas Stora Mellösa

Missionsförsamling. Beslutet fattades hemma hos Mejeristen Carl Lönqvist i Alm.


1883 Den 21 maj skrev l8 personer under med sina namn på, att de "öferenskomma härmed att vi

för att verka för yttre och inre mission bland våra medmänniskor vilja sammansluta oss till

en förening". Föreningens namn blev "Stora Mellösa fria Missionsförening".


1884 Vid ett föreningsmöte "uppstod en stunds liflig diskution", på ett förslag om en församlingsordning.

Beslutet blev, att "icke för närvarande upprätta några andra stadgar än de föreskrifter som finnes uti bibeln". Föreningens första styrelse valdes. Föreståndare blev Skogvaktare E. Eriksson, Göksholm och Kassaman blev A.G. Eriksson, Dömesta. På föreningsmötet beslutades också, att "för att hafa en god och kärleksfull vård öfer hvarandra att indela föreningen uti viss distrikt, och att en distriktsföreståndare  skulle tillsättas i hvarje distrikt, hvilka närmare kunde taga reda på förhållandene inom distriktet".

l:sta kretsen blev Dömesta och Röhammar - förest. A.G. Eriksson, Dömesta. 2:dra ketsen blev Usta och Valnäs - förest. G. Eriksson, Usta. 3:dje kretsen blev Göksholm - förest. E. Eriksson. Det beslutades också, att "för att vinna inträde uti församlingen eller föreningen sättes icke dopet såsom ett villkor, utan här lemnas frihet för hvar och en, som tror på Jesus och bevisar denna sin tro med sina gerningar uti sin omgifning".


1885 Föreningen anställde sin förste ordinarie predikant. Hans namn var E. Granath.


1886 Beslutades att bygga ett missionshus. Den 1 augusti togs första spadtaget. Tomt hade skiinkts vid Torsborg av Lantbr. E.J. Melin, Röhammar. 1887 Kristi Himmelfärdsdag invigdes föreningens Missionshus. Invigningstalare var Lars-Erik Lundberg, som ursprungligen kom från Usta. I sitt tal sa han bl.a.: Detta är ett riktigt Eden. Så fick platsen sitt namn.


1888 "Ett lifligt meningsutbyte uppstod", när frågan om anslutning till Svenska missionsförbundet väcktes. "Åtskilliga hyste farhågor för att man skulle komma under något slags Biskopsvälde och därmed förlora den frihet man nu ägde." Beslutet blev, att anslutning skulle ske till SMF, "då man hade mera gagn än skada af en anslutning".


1890-talet

1890 Medlemsantalet var 38. Den 19 januari startade den dåvarande predikanten J.O. Larsson en söndagsskola i Eden. 30 barn skrevs in vid detta tillfälle. Söndagsskolföreståndare blev A.G. Eriksson, Dömesta.


1891 För att få inträde i församlingen bestämdes, att man "samvetsgrant redogöra för sin omvändelse, och äfven uppgifa orsaken hvarför den eller de begärde att ingå uti föreningen".


1893 Fram till dess att missionseleven G. Jakobsson skulle tillträda sin tjänst som föreningens predikant, rustades det upp i Eden för 200 kr, för att han skulle kunna bosätta sig där. "Röstrummet" gjordes färdigt

och trappa sattes upp. Dessutom anskaffades en kokspis för köket. En samarbete med Lännäs började vid denna tid, då Jakobsson anställdes på deltid i Lännäs. Lönen för Jakobsson var "500 Kr/år, samt husrum

och vedbrand".


1894 Föreningens första missionsauktion hölls den 10 april. Församlingens första årsberättelse talar om en livlig verksamhet. Förutom söndagsgudstjänsterna hölls ett församlingsmöte, kallat "samtalsmöte", i månaden. Varannan månad hölls det  i Eden och varannan månad i Göksholm.

Eftersom inte alla medlemmar lämnade något bidrag till de gemensamma utgifterna, beslutades enhälligt om en taxering av varje medlem, grundad på vars och ens tillgångar.


1895 En söndag varje månad började man nu ta upp kollekt, "till hjelp för verksamhetens bedrivande".

Missionsmöten hölls för första gangen. "15 mars kl ½ 8 Möte för troende, då många äldre och nyomvända omtalde vad Gud har gjort med dom, och alla hade samma tanke att Gud var god." Efter vintern, då många

hade kommit till tro, bildades en ungdomsförening. Det var 54 ungdomar som påskafton den 13 april tog detta beslut.


1896 Församlingen ändrade namn till "Guds församling". Det påtalades att medlemmarna "bör rådgöra med församlingen angående med att skaffa främande talare".


1897 Eftersom det i Missionshuset var "starkt golvdrag, så är det i synnerhet under vintern förenat med stor fara för helsan att bevista sammankomsterna". Golvet bröts upp och trossbotten lades. Ovanpå trossbottnen lades sågspån. Vidare bekläddes väggarna invändigt med 3/4 x 4 tums hyflade å spantade bräder.


1898 På förslag från ungdomsföreningen, upptogs kollekt på offentliga möten till hjälp för underhållandet

av en missionär i Kongo. Kollekt upptogs vid ett tillfälle till en hjälpbehövande församlingsmedlem.


1899 En konfirmationsskola hölls. En större orgel inhandlades för missionshuset. Från 1 juni fick försam-lingen sin förste heltidsanställde predikant. Församlingsföreståndare A.G. Eriksson föreslog att ett  tack-sägelsemöte skulle hållas för att "verksamheten från en ringa början har växt ut och vidgat sig allt mer, så att vi nu kommit längre än vi förr vågat hoppas". En evangelistkurs med missionär Fransson hölls i Eden.



Copyright @ All Rights Reserved